siriiris

Ibland känner jag mig liten. Ibland känner jag mig minst i hela välden och ibland bara allmänt liten. När jag kommer på att det bor ca 6 miljarder människor på jorden och att det kommer mer och mer hela iden då känner jag mig som..  ..som en väldigt liten person. En mini-liten person. Som en dvärg. Nu kommer jag skriva saker som kommer låta mesigt/emo, men var lugn, jag är fullt medveten om det. När man tänker att man är en människa bland 6 miljarder andra så undrar jag vad detär för mening med allt egentligen. Om jag dör spelar ingen roll alls och det kommer inte att märkas.Vem märker när ett plankton dör? Ingen. Nä nu blev det allt lite väl dystert här och det var inte meningen från början. Jag tänkte skriva om det andra sättet att känna sig liten på. Jag kände mig liten idag till exempel. Jag hade tagit på mig jackan, knytit skorna och skrivit en prydlig liten lapp innan jag gick. På lappen stod det: Kakao, smör, choklad-kaka, ägg, 2 mjölk och chips. Jag gick in på ica och plockade allt jag skulle ha och började gå mot kassorna när jag kom på: jag hade glömt chipsen. Jag svängde 180 grader runt och begav mig med bestämda seg mot chipshyllan. Och som de flesta vet så står chipsen alltid travde på varanda och den sorten man ska ha är alltid högst upp. Så var det självklart för mig. Jag sträckte mig, nådde inte riktigt, ställde mig på tå, nådde inte nu heller, sträckte ännu mer på mig och äntligen! Jag snuddade vid chips-påsen! (i ca en sekund, men ändå). Det måste ha sett lite lustigt ut. En inte så stor tjej i rutig kappa men en korg på armen full med mat som småhoppar mot chipsen. Som ur var kom en gubbe och hjälpte mig, eller gubbe och gubbe, en man var det väll egentligen. Och det var som sagt tur för precis bredvid mig stod ett dipp-ställ som vajjade farofyllt på gränsen till att tippa över.Det här är en situation där jag ocskå känner mig liten, som en dvärg. Fast på ett annat sätt.